Ett ord: semester

Och vilken perfekt början på semestern det blev! (efter en lite knackig början men hey! Det goda har idag övervägt och jag är en sjukt nöjd och glad mamma och flickvän just nu!)

Vi bestämde oss lite hastigt och lustigt för att ta oss till Tuna busland, så efter att vi klätt på oss, turbostyle, var vi där i några timmar. Slutade med att Sebbe fick mig att klättra, skjuta bollar OCH åka rutschkana. Härliga känsla!

Note to self: dags att börja använda gymkortet igen! *ouff*!!

Lika som bär!

Efter det tog vi oss till stan och åt mat på Donken, sen inhandlade Sebbe massvis med kläder (Avundsjuk? Vem? Jag? *försöker se oskyldig ut*) Alli och jag roade oss bäst vi kunde medan vi väntade..

<br /

Nu har lilla älsklingen somnat och jag och stora älsklingen sitter i varsitt hörn på soffan och bloggar, dricker cider och moffar chips.

Life is good. Ta hand om Er.

Kvällens känsla:

”Dålig”.

Inte nog med att jag brottas med känslan av att vara en dålig mor, typ varje dag, ikväll har jag dessutom visat mina sämsta sidor och varit inte bara en dålig förlorare i spel utan även en riktigt dålig flickvän. Brukar säga ”tyst min mun så får du socker” men ikväll kopplade det inte. Så ja. Jag går och lägger mig nu. Borde inte gå upp förrän.. Typ aldrig.

Godnatt.

Sweet sunday.

Idag var det Söndag. Inte bara vilken söndag som helst utan Lämna-Alli-hos-sin-pappa-söndag. En sådan söndag tar sig i uttryck på flera sätt:

1. Vi blir mer osams.

2. eh.. Se punkt 1.

Det är så tydligt att det hör ihop med lämningen att det (nästan) inte går att bli arg heller. För samtidigt som det testas, som gränser pushas så till den milda grad, så är det mer kramigt, mer mammigt än vanligt.

Det som gör mig mest ledsen är bara att det ska behöva bli en dag som, iallafall jag, minns som just en bråk-dag.

Nåväl.

När jag så hade lämnat henne hos sin pappa var det dags att ta sig hemåt. Vi hade redan hört åskan mullra långt bort men jag tror jag förträngde den för jag bestämde mig att inte vänta de där 10 minutrarna på bussen utan för att gå hem. BRA idé. Not. Med lite mer än halvvägs hem öppnade sig himlen över mig. På 5 minuter hade jag inte en torr fläck på hela kroppen. Jag var blöt ända in på huden..

Bild jag fick från Sebbe med texten ”Det regnar typ ute nu”. Joråsåatteh… I was there.. ^^

När jag började närma mig hemmet, började jag dessutom frysa. Massor. Kliver dyngsur in i hallen… och möts av romantisk musik spelandes på hög volym och att jag hör hur badkaret fylls upp.

Kliver in i ett nedsläckt badrum, och möts av levande ljus, ett varmt skumbad och såklart: en varm famn. Helt fantastiskt. Han är fantastisk. Jag är lycklig.

Jag kan inte minnas att någon gjort så många romantiska saker för mig förut. Jag tar varje litet tillfälle han gör för mig och gömmer dem i mitt hjärta. Inte för alltid. Nej, nej. Utan för att ta fram när vardagen bryskt knackar på dörren och säger ”HEJ! Nu är det dags för magsjuka, sömnlösa nätter och stress på jobbet.” Då ska jag ta fram dessa fina små saker och titta på dem. När irritationen på varandra nästan kokar över. ”Måste han ALLTID sitta vid datorn ELLÄÄRR”  Ja. Ni vet säkert vad jag menar. Då. 

Hur gengäldade jag honom för detta nu då? Jo, jag fick honom att genomlida hela Moulin Rouge.

Sån är jag.

Nu ska det sovas.

God natt.

Dagen i Instagram.

Idag firade vi min kära svåger som fyller 45år nästa vecka! Hipp hipp Hurrraaa!! Här är några bilder från dagen.

Ps. Min syrra, som bakat och dekorerat, är grym! ❤

Trött much?

Igår somnade jag alltså i soffan till Barda. 18:45. Sen sov jag. Och som jag sov! Hade några korta uppvaknanden (läs förflyttningar soffa-Allis rum- soffa-säng) och vaknade inte förrän kl 9 imorse. Helt däckad. Det var nästan otäckt för jag kunde inte, trots ansträngning, vakna ordentligt ens när Sebbe kom hem efter han fotat fotboll på Tunavallen. 

Nu har jag slängt barnet i ett bad och själv sitter jag och äter choklad i soffan. Skulle dock kunna lägga mig och sova lite.. igen. 

 

Galet. 

Äventyr på Parken Zoo, Eskilstuna.

I söndags kom alltså mitt lilla hjärta hem igen. Äntligen. Som jag längtade. Första dagen som hon inte är hemma och sista dagen då hon ska komma hem igen, är alltid värst. Däremellan går jag på någonslags autopilot. 

Eller nej, det där blev fel. Jag går ju inte omkring som någon zombie här hemma med hasande fötter och.. oh wait. Jag går ju inte omkring och inte lever när hon inte är hemma. Så. Erhm.. MOVING ON! 

Gårdagen då? När hon äntligen var hemma? Jo då drog vi hela högen, till Parken Zoo här i Eskilstuna. Vi tänkte att det kunde vara en mysig dag. Vi tänkte: vi gör något speciellt tillsammans. Men det blev tyvärr inte riktigt så. Så här med facit i hand så var hon, och jag, lite för trötta för att uppskatta det hela. Hon efter att ha sovit på sitt dagis hela helgen och jag med två 11h pass på jobbet, i ryggen. Hon pratade i 2 h om att hon ville åka ruschkana och när vi väl kom dit åkte hon en (1) gång för att sen klaga på att den var för långsam och ville inte åka mer.

Annars var det perfekt väder att gå dit. Det var regn i luften, och det kom några småskurar, så det var inte så mycket folk att trängas med. Och min modiga lilla tjej fick klappa råttorna på Lilla Zoo. De hade tydligen vassa klor 🙂 Själv fick jag se lejon. Och höra dem. Sen var min dag nästan gjord. Sebastian tog bilder och dem kan ni kolla här.

Sen gick vi in i ”gamla Fantomen grottan”. Jag såg efter en stund att Alli gick ut, men tänkte inte mer på det, hörde hur hon pratade med en personal därutanför och tänkte att, ja hon stannar väl där, tills vi gick ut igen och.. hon gick inte att finna! 

Först suckade jag bara. Sa åt Sebbe att stå kvar vid grottan och vänta om hon kom tillbaka, och började titta mig runt. Men när jag inte hittade henne någonstans, började tankarna vandra. Tänk om vi tappat bort varandra, i Parken Zoo? Det är ju skitstort! Var börjar man leta? Visst hon hade en lapp med mitt telefonnr på, men hur mycket batteri hade jag kvar? Knappt något. Varför hade jag inte skrivit Sebbes nummer också? 

Jag ropade hennes namn men hon svarade inte. Ropade igen. Inget svar. Gick tillbaka till rutschkanan, hon kanske hade ångrat sig? Men nej. Så plötsligt hörde jag ett ”mamma” långt långt borta. Fascinerande hur man som förälder känner igen sitt barns röst, även på så långt håll. Det gick som en ilning i hela kroppen. Öronen spetsades nästan bokstavligen. Var kom det ifrån? 

Tillslut hittade jag henne. Skitsur satt hon och spelade ett tv-spel som om inget hänt och blev lilla Fröken Attityd när vi kom dit. Då. Blev. Jag. Arg. Och sen var den dagen på Parken Zoo över.