Jag inser ju hur sjukt skadad jag är när jag ber Sebbe om lov för att tatuera mig och han svarar
”Ja om du känner att du vill ha det så.. så får du gärna göra det för mig <3”
Och jag skriver ett:
”Tack” medan jag tänker
”Wow! Tänk om jag varit ihop med någon som sa att jag inte FICK tycka om tatu.. oh wait…”
För ungefär 8 år sedan (give or take) så hörde jag precis sådant.
”Måste du sminka dig så mycket?” ”Jag tycker inte om när du har högklackat, du blir så lång, kan du sluta med det?” ”Nu räcker det med tatueringar, det är inte KVINNLIGT!” ”Jag vill inte att du lyssnar på sån här musik.”
Och jag gjorde allt för att vara till lags. För att han skulle älska mig, medan han surfade porr och runkade framför datorn. Och jag sa till honom: Men JAG är ju här! Men jag dög visst inte. Jag var den som ”förstörde allt roligt jämt” när jag inte tyckte det var speciellt roligt att han satt i bilen och busvisslade efter hororna i Spanien. När jag, hans sk flickvän, satt bredvid.
Hur hamnade jag ens där? I den där jävla bilen?
Min mamma och min pappa har uppfostrat mig att vara en stark kvinna. Jag växte upp med ”kvinnor kan” och ”ååh tjejer, vi måste höja våra röster för att höras!” och jag sällade mig till skaran som hörde om misshandlade kvinnor och sa ”men VARFÖR GÅR DE BARA INTE?”
Jag var 22 år. Trött på one night stands och kommentarer som ”Du är så himla fin Jessica, MEN…” Jag längtade så otroligt mycket efter att bli älskad.
Så träffade jag honom på ett community. Han var duktig med det skrivna ordet. Jag föll som en fura. Vi kunde chatta tills solen gick upp. Flyttbilen gick någon månad senare. Jag hade sålt ALLT jag ägde i stort sett och blev Stockholmare. För att 2 år senare stå i mammas och pappas hall och fråga om jag fick bo där igen. För jag var utslängd. För jag lyssnade på hip hop medan han var på jobbet och han kom hem tidigare. SJÄLVKLART lyssnade jag för att ”jävlas med honom”. Hur skulle jag veta att han skulle komma hem tidigare, han som ibland inte kom hem alls? Som ofta stack till någon pub med sin bästa tjejkompis och när jag ringde sa att jag var så ”jävla jobbig” och sen var telefonen avstängd. Som fick ”är du psykiskt sjuk eller vad är det för fel på dig?!” skriket i örat när vi blev osams i telefonen. Han som glömde min födelsedag. Han som glömde min födelsedag.
Jag vet inte om han ens tänkte på hur han hur han sänkte mig. Mot slutet kunde jag inte ens se någon i ögonen. Jag undvek ögonkontakt så långt det gick. Och när jag låg där och grät mig själv till sömns i mammas och pappas bäddsoffa i mitt gamla flickrum, så ÖNSKADE jag att han skulle ta tillbaka mig. För vem var jag nu? Ingen.
Jag vet inte riktigt varför jag skriver det här just nu. Men det känns som att det är ett avslut. Det här ska inte få uppta mig längre. Just ikväll känner jag mig klar. Jag höjer blicken. Jag är den jag är. Jag tänker inte be om ursäkt längre.
Men jag använder fortfarande inte högklackade skor.
En känslostorm. 