Att komma till insikt.

Signaturen @phatcatlady på twitter skrev en gång:

Funderar på livet. Kommer inte fram till någonting alls. Allt är förvirring. Förutom att kärlek är allt. DET vet jag.

Jag ligger kvar en stund i sängen och funderar. På livet. Och kommer fram till exakt samma sak. Kärlek är allt. Allt. Plötsligt vet jag vad mitt ”problem” är. Vad det grundar sig i. Jag uppslukas helt av kärleken när jag drabbas av den. Jag andas den. Jag lever för den. Jag gör allt jag kan och lite till för de jag älskar. All min tid går till att tänka på den. På de jag älskar.

”Mitt hjärta och själ tillhör Alicia och Sebastian”.

Inte mig. Jag lever för dem. Inte mig själv.

Så besvikelsen när jag inte får tillbaka detsamma, med samma intensiva kraft, samma hängivenhet, blir så otroligt stark. Det är då känslorna kommer, att jag inte gör tillräckligt. Om jag bara gjorde mer, ansträngde mig lite mer. Var lite mer perfekt. För uppenbarligen gör jag inte tillräckligt som det är nu, eftersom jag inte får lika mycket tillbaka som i början. När man var nykär och nyförälskad. Vad gör jag för fel?!

Vad jag gör för fel? Jag kväver den. Det som är allt för mig, dödar jag långsamt. Själv. Ingen annan. Bara jag.

Det här med att längta.

Idag insåg jag att jag hanterar det här att längta, mycket bättre när längtan har ”ett slut”. Så kanske Ni också är? Jag menar, nu t ex när Kärleken är borta och bevakar USM steg 5, och Alli är hemma hos sin pappa, känns ändå kvällen helt ok. Jag sitter här med ett glas cola och lite godis, framför datorn. Och det känns helt ok. För jag vet att den här längtan har ett slut. 

Jag påstår inte på något sätt att det inte känns alls. För det gör det. Det känns. Att inte ha Alli hemma hos mig gör ont. Men att veta att hon kommer hem imorgon och att veta att Kärleken kommer hem till mig ikväll och sover, efter en lång dag ifrån varandra, gör att jag känner mig smått pirrig av förväntan istället, att jag inte gräver ner mig i sorgliga playlists och gråter mig till sömns, för att jag känner mig ensammast i hela världen. 

För det är jag inte. Jag är inte längre ensam. 

Och det är så satans skönt att känna så.

 

♥