Köper penséer och saknar mormor.
Det är så länge sen hon gick bort, men jag minns henne så starkt ändå och så länge hon lever i mitt minne är hon aldrig helt borta.
”Tänk ej med sorg på att jag är död, tänk med glädje på att jag levat”
Det var versen vi ”fick” av henne på hennes begravning. Och jag försöker verkligen leva efter det, även om sorgen efter henne aldrig kommer försvinna. Sorgen över att hon aldrig kommer få träffa Alicia. Att hon aldrig kommer få se mig skrida längs altargången mot min blivande man. Att hon inte får se hur jag bor. Hur jag klarar mig. Men ändå vet jag att hon ser allt detta. Hon ”besöker” mina drömmar ibland, när jag är orolig, håller min hand i sin och vi hade kanske ett särskilt band, som mamma säger. På så sätt vet jag att hon alltid kommer finnas där för mig.
Min mormor med de mjuka händerna. Min mormor som alltid bakade och alltid drack en kopp te och åt en rostad smörgås på kvällen..
Min mormor som rökte inomhus och ändå luktade så gott. Min mormor som så ofta skrattade och älskade att påta med sina blommor på balkongen.
Och nu får hon stå i solen, på min balkong. I form av en ampel med penséer.
En känslostorm. 