Måste man chansa för att vinna?

Jag har alltid lyssnat på andras råd. Levt mitt liv som andra sagt att det ”ska” levas.

”Man lär av sina misstag” heter det ju så fint, men om man aldrig har fått gjort några sådana då? Om man alltid har beskyddats från det onda? (Förutom hjärtesorg, även om det finns de som velat beskydda mig från det också med ord som ”tänk dig för” och ”ha inte så bråttom”)

Jag erkänner. Jag är en fegis. Jag vågar inte bara ta klivet. Vågar inte chansa. Det är inte tryggt!  ”Det klivet kan man ta om man är ensam, du har barn att tänka på också!” Javisst, jag har barn också. Och jag gör ALLT för henne. ALLT. Jag vill bara att hon ska må bra, jag lever för henne. Men jag vill också att hon ska växa upp och själv våga chansa när hon blir större. Det är ju inte så att världen går under om det inte blir som man tänkt sig? Upp på hästen igen bara!

Det handlar om en flytt. En flytt till ett sk ”renoveringsobjekt”. Jag trodde att det bara skulle bytas golv och kanske byggas till en vägg. Men det är mer. Så mycket mer. ”Men det är BARA..” Sambon, han är eld och lågor. Han är ju minsann UTBILDAD snickare! Får han bara tillgång till rätt verktyg så! Men så är de i hans familj. Vågar! Chansar! Upp igen! Det kan inte gå mer än fel. Jag är mer reserverad. För så har jag växt upp. Det ska vägas för och emot. Säkert framför osäkert. Det kan gå fel. Det kan gå åt helvete fel t om.

Jag önskar att jag vågade. Jag vill så gärna våga. Våga stå upp för mig själv. För oss. ”Men nu tror VI på att det här kan bli bra!” Enad front.

Det är ju inte så att jorden går under om det inte blir bra. 

Eller?