Ni vet när man vaknar på morgonen och den första känslan som slår en är ”vilken jävla skitdag”. En sån morgon hade jag idag.
Inte nog med att det regnade. Det regnade dessutom skitmycket. Och så var där tanken på att sambon skulle åka till Gislaved, för att fota speedway (Idag. Igen) som fick mina ögon att fyllas av tårar. Speedway. IDAG IGEN! Och Gislaved?! VET ni hur långt det är till Gislaved? Jo mina vänner, det ska jag tala om för er: det är ca 347 km till Gislaved. Eller 34,7 mil om ni föredrar det. ca 4,5 h bilfärd. Dit. Och sen hem igen. Vilket innebär att jag inte lär se honom förrän han kryper ner i sin del av sängen säkert runt 2-3 inatt.
(Det var så illa att jag t om önskade att det skulle bli rain off, dvs att tävlingen ställs in pga att det regnar för mycket.)
Jag uppskattar tid för mig själv, det är inte det. Jag kan må riktigt, riktigt bra av att vara helt ensam en kväll, möjligtvis två. Det är bara det att när det blir för mycket av det goda, då är det ju liksom inte gott längre. (Som när man äter 3 paket twix på en kväll.. *gömmer pappren* )
Nåja.
Det blev inte rain off. Han jobbar och drar in pengar, jag äter twix och kollar på Ernst på fyran och lyssnar på spotify. Det kunde varit värre. Jag kunde ha fått gå och lägga mig ensam och sen fått sovit ensam hela natten. Och nästa natt, och natten efter det. Men jag vet att jag i alla fall har någon som kommer hem. Som kanske t om lägger sig som ”stora skeden” när han kryper ner bredvid mig efter en lång arbetsdag. Och det är den känslan jag försöker fånga.
Mjo.. och så tar jag egobilder när jag har tråkigt. So sue me.
Puss! ♥