Min sambo är fotograf. En riktigt duktig sådan faktiskt, utan att vara alltför partisk, (Kolla gärna in hans hemsidahär och här) och hans största intresse är speedway. Det har ju, som ni kanske förstår, resulterat i en hel del speedwaybilder. Några har han dessutom vunnit pris för och jag kände att de bilderna kan ju knappast vara kvar hos hans föräldrar och samla damm! (Bättre att de samlar damm hos oss!) 😉
Mina inredningsintresserade vänner och bekanta har närmast rynkat på näsan när jag sagt att jag ville få in hans intresse och yrke i inredningen här hemma. ”Speedway bilder? Det passar väl mer i ett pojkrum eller?”
Men jag tycker att jag lyckades få in dem riktigt bra i resten av inredningen. Det blev inte alls pojkrum. Snarare anser jag att jag fick ihop det riktigt bra med resten av inredningen.
Det måste vara oerhört svårt att leva med någon som lider av depression. Dvs mig. Jag är inte lätt. Det ska Gudarna veta! Och nu är det ju värre än någonsin.
Att vara partner när den andra faller, att ta emot, gång på gång. Torka tårar. Vara stark. Att förstå.
Att förstå måste vara det svåraste.
Att förstå det bottenlösa djupet. Håglösheten. Svartheten. Det går inte. Det går inte att förstå om man inte varit där själv. It takes one to know one. Men jag vet att du kämpar älskling. Vi kämpar. Det är du och jag.
Var hos doktorn igår och blev sjukskriven 2 veckor pga vad han bedömde det som ”svår depression” enligt MADRS skattningsinstrument.
MADRS står för Montgomery Åsberg Depression Rating Scale, och består av 9 frågor där man kan få mellan 0 till 6 poäng (så teoretiskt kan man ha mellan 0-54 poäng totalt. Ju högre poäng desto mer deprimerad). Instrumentet är mycket väl studerat och används i många vetenskapliga utvärderingar av depression världen över. Formuläret innehåller en rad påståenden om hur man kan må i olika avseenden. Påståendena uttrycker olika grader av obehag, från frånvaro av obehag till maximalt uttalat obehag.
Som ni kanske kan förstå så fick jag högt resultat. Dessutom beslutade vi att jag ska prova en annan anti-depressiv medicin och han skrev även ut en remiss till psykologen…
Förra veckan var en tuff vecka. Sjuk dotter, magsjuk hund. Trött, trött, trött. Sen sa det bara *pang* och jag grät och grät. Orkar inget, vill inget. Sjukskrev mig från jobbet 2 dagar och sov mig igenom dagarna. Bara tanken på att göra något, gå ut med hunden, planera middagen, ta ansvar, gör mig sjukt trött!
Jag har känt att det varit på gång ett tag, jag har tappat fler ord än vanligt. Ersatt dem med andra helt random ord. Jag har tappat minnet: Var har jag lagt telefonen? -På toaletten. Låste jag dörren? Var FAN är min bankdosa? -i skafferiet (såklart, var annars?!) Vad skulle jag göra nu igen? Migrän från helvetet har jag också haft. Fick 6 tabletter utskrivna av Doktorn häromveckan, (minns inte ens när jag var där) och har redan använt upp 4. Går omkring med en stor känsla av ”whatever”. Inget rör mig. Betala räkningar? Jaja. Whatever. Deklarera? Whatever. Sminka mig? Whatever, vem bryr sig ändå? Sex? Ok. Men jag orkar inte ta initativet själv.
Höga ljud gör att det kryper i huden på mig, jag är irriterad.. och så, så ledsen.
Något är fel. Men vad? Det tog mig 30 minuter att ens ringa och boka en tid hos VC och när vi lagt på satt jag med hjärtklappning och ångest.
Googlar ”utmattningsdepression”. Bingo. Plockar nästan samtliga symtom. Grattis? 15:15 har jag tid på VC. Vi får se vad de säger.
Veckan som gått har varit full av kalas. Jag (vi) har nämligen fått en 6-åring i huset! Min lilla, stora tjej. När hände det här?
Och SÅKLART måste man ju få en Monster High tårta på sin födelsedag, när ALLT kretsar kring Monster High. Kom jag på, sådär 1 vecka innan födelsedag. (jag vet, jag är alltid ute i sista stund!) Köpte vitt marsipanlock, letade svart karamellfärg och och hittade glittrig rosa glasyr. Jag drömde t om mardrömmar om den förbenade tårtan. Och hennes lycka var total när hon såg den.
♥
Jag önskar dig inte guld mitt barn ej heller pengar och makt. Jag önskar dig modet att vara dig själv. Och stå för det du sagt. Jag önskar dig inte en stenfri väg. Men kraften att vägen gå. Jag önskar dig kärlek i rikliga mått. Och vänner att lita på.
Jädra Sebastian. Nu har han fått mig att bli sugen på att skaffa hund.
Jag är, som bekant, mer en kattmänniska, men när man lever med två kattallergiker så får man tänka om. En liten hund skulle ju inte sitta helt fel heller? Så nu sitter jag och googlar hundnamn och hundannonser.
Så googlar jag hundnamn. ”Namn på A: Anna-Karin, Anna-pia, Anna-Therese, Ann-Britt, Ann-Charlott” NEJ! Vill jag ha en HUND vill jag ha en HUND, ingen ”Ann-Britt”?! *drar efter andan* OCH ALICIA ÄR FAN INGET HUNDNAMN!!! *anmäler sidan för förtal*
Seriöst, i mina ögon finns nog inget värre än människonamn på djur. När man väl får chansen att verkligen ta ut svängarna, nej då ska de heta Britt-Marie, Sigge och Siv? Fram för mer fantasi för böfvelen! Genom mina husdjurstider har jag haft en Indiana Jones, en Hurricane, en Chester (Manchester Man för att vara exakt) en Pirre och en Chicko.
Jaja. Alla gör som de vill. Men jag tycker inte Gunnar passar på en Rottweiler.
Det får mig att känna mig betydelsefull och omhändertagen på något sätt. Och precis så blev jag väckt av min stora älskling imorse. Följde med honom till hans jobb, och även om det hade varit skönt att ligga kvar i sängen och dra mig, jag är ju trots allt ledig, så hade jag ju i så fall missat detta.
Man bor ju för himla vackert egentligen! (Obs att det inte är vårt hus längst ner till höger. höhö)
Så nu har jag just avslutat min frukost med färska frallor, kaffe och juice och lyssnar på Morgonpasset i P3.
Funderar på livet. Kommer inte fram till någonting alls. Allt är förvirring. Förutom att kärlek är allt. DET vet jag.
Jag ligger kvar en stund i sängen och funderar. På livet. Och kommer fram till exakt samma sak. Kärlek är allt. Allt. Plötsligt vet jag vad mitt ”problem” är. Vad det grundar sig i. Jag uppslukas helt av kärleken när jag drabbas av den. Jag andas den. Jag lever för den. Jag gör allt jag kan och lite till för de jag älskar. All min tid går till att tänka på den. På de jag älskar.
”Mitt hjärta och själ tillhör Alicia och Sebastian”.
Inte mig. Jag lever för dem. Inte mig själv.
Så besvikelsen när jag inte får tillbaka detsamma, med samma intensiva kraft, samma hängivenhet, blir så otroligt stark. Det är då känslorna kommer, att jag inte gör tillräckligt. Om jag bara gjorde mer, ansträngde mig lite mer. Var lite mer perfekt. För uppenbarligen gör jag inte tillräckligt som det är nu, eftersom jag inte får lika mycket tillbaka som i början. När man var nykär och nyförälskad. Vad gör jag för fel?!
Vad jag gör för fel? Jag kväver den. Det som är allt för mig, dödar jag långsamt. Själv. Ingen annan. Bara jag.
Vi var sena till dagis just denna dag och plötsligt kom den. Frågan jag har förberett mig på, men som jag ändå inte hade något riktigt bra svar på.
Jag svarade lite luddigt att det fattas något inom mig, som gör att jag blir väldigt ledsen i många dagar, även fast jag inte har något att vara ledsen över, eller att jag blir väldigt arg fast jag inte behöver bli så jättearg. Som tur är så sa ju då doktorn till mig att man inte behöver må så, att man kan äta medicin för att bli glad igen.
”och man vill ju vara glad, eller hur?”
”Ja. Som du är nu?”
”Ja, precis. Som jag är nu..”
Jag satte mig på huk vid hennes vagn. Det här fick ta tiden kände jag.
”..och jag vill vara en glad och bra mamma till dig..”
Då tittade hon på mig med sina mörka, kloka ögon en stund innan hon lutade sig fram och gav mig en puss rakt på munnen. Sen var det avklarat.
För henne var det inget konstigt. Och det är därför jag skriver om det här, nu. För det är inget konstigt.
Jag har en depression.
”Kemisk depression” kallade doktorn det. I korta drag (väldigt korta) är det hjärnans signalsubstanser som är i obalans. (Jag ska ta reda på mer om detta och återkomma om det)
Det förklarar så mycket i mitt liv! Äntligen blev jag tagen på allvar. När jag gråtande ringde vårdcentralen och sa ”jag orkar inte mer” så sa hon att jag skulle få komma till ”den bästa doktorn inom detta” och ja, hon var bra. Jag pratade i 10 minuter, sen kunde hon sätta fingret på hur jag är exakt. Hur jag reagerar på vissa situationer. Som hon känt mig hela mitt liv.
Så skrev hon ut medicin. Och jag grät.
”Varför gråter du Jessica?”
”Jag vet inte”
*tystnad*
”För jag ville klara mig utan tabletter.. ”
”Du kommer att bli bra Jessica, du behöver inte gråta”
”Det blir bra..”
”Ja, det blir bra.”
Och när jag kom hem höll Sebastian om mig. Länge och hårt. Och jag fick gråta. Jag tror att han också tyckte det var skönt att äntligen få veta vad som varit fel. Mina humörsvängningar har inte berott på honom.
Nu har jag ätit mina tabletter i 1 månad och väntar på att bli kallad på mitt första ”samtal”. Det tar ca 4-6 veckor innan kroppen vant sig, och den senaste veckan har varit grymt tuff. Känslan av att jag bara gör fel, att jag är en värdelös mamma och flickvän, har stundtals varit övermäktig och jag har inte kunnat kontrollera tårarna varje gång. Men mer och mer känner jag att jag börjar återfå kontrollen och då främst över panik-och ångestkänslorna, över hjärtklappningarna och strypgreppet om halsen som gör att jag får så svårt att andas.
Men det är inte bara pga tabletterna, det kan jag säga direkt. Jag har en fantastisk pojkvän som, (även om han tappar humöret på mig ibland), finns där. Mer förstående pojkvän kan jag inte önska mig och min familj försöker förstå. Mina vänner, ingen nämnd ingen glömd, finns bara ett sms bort, med peppande ord, vägledande ord, avledande ord. Det är en fantastisk känsla att inse detta. Ni är alla helt underbara.
Jag älskar Er.
All this time I’ve been afraid That you would see through me That beneath the tricks and traits There would be nothing to love
En känslostorm. 