Signaturen @phatcatlady på twitter skrev en gång:
Funderar på livet. Kommer inte fram till någonting alls. Allt är förvirring. Förutom att kärlek är allt. DET vet jag.
Jag ligger kvar en stund i sängen och funderar. På livet. Och kommer fram till exakt samma sak. Kärlek är allt. Allt. Plötsligt vet jag vad mitt ”problem” är. Vad det grundar sig i. Jag uppslukas helt av kärleken när jag drabbas av den. Jag andas den. Jag lever för den. Jag gör allt jag kan och lite till för de jag älskar. All min tid går till att tänka på den. På de jag älskar.
”Mitt hjärta och själ tillhör Alicia och Sebastian”.
Inte mig. Jag lever för dem. Inte mig själv.
Så besvikelsen när jag inte får tillbaka detsamma, med samma intensiva kraft, samma hängivenhet, blir så otroligt stark. Det är då känslorna kommer, att jag inte gör tillräckligt. Om jag bara gjorde mer, ansträngde mig lite mer. Var lite mer perfekt. För uppenbarligen gör jag inte tillräckligt som det är nu, eftersom jag inte får lika mycket tillbaka som i början. När man var nykär och nyförälskad. Vad gör jag för fel?!
Vad jag gör för fel? Jag kväver den. Det som är allt för mig, dödar jag långsamt. Själv. Ingen annan. Bara jag.
En känslostorm. 