Funderar på livet. Kommer inte fram till någonting alls. Allt är förvirring. Förutom att kärlek är allt. DET vet jag.
Jag ligger kvar en stund i sängen och funderar. På livet. Och kommer fram till exakt samma sak. Kärlek är allt. Allt. Plötsligt vet jag vad mitt ”problem” är. Vad det grundar sig i. Jag uppslukas helt av kärleken när jag drabbas av den. Jag andas den. Jag lever för den. Jag gör allt jag kan och lite till för de jag älskar. All min tid går till att tänka på den. På de jag älskar.
”Mitt hjärta och själ tillhör Alicia och Sebastian”.
Inte mig. Jag lever för dem. Inte mig själv.
Så besvikelsen när jag inte får tillbaka detsamma, med samma intensiva kraft, samma hängivenhet, blir så otroligt stark. Det är då känslorna kommer, att jag inte gör tillräckligt. Om jag bara gjorde mer, ansträngde mig lite mer. Var lite mer perfekt. För uppenbarligen gör jag inte tillräckligt som det är nu, eftersom jag inte får lika mycket tillbaka som i början. När man var nykär och nyförälskad. Vad gör jag för fel?!
Vad jag gör för fel? Jag kväver den. Det som är allt för mig, dödar jag långsamt. Själv. Ingen annan. Bara jag.
Vi var sena till dagis just denna dag och plötsligt kom den. Frågan jag har förberett mig på, men som jag ändå inte hade något riktigt bra svar på.
Jag svarade lite luddigt att det fattas något inom mig, som gör att jag blir väldigt ledsen i många dagar, även fast jag inte har något att vara ledsen över, eller att jag blir väldigt arg fast jag inte behöver bli så jättearg. Som tur är så sa ju då doktorn till mig att man inte behöver må så, att man kan äta medicin för att bli glad igen.
”och man vill ju vara glad, eller hur?”
”Ja. Som du är nu?”
”Ja, precis. Som jag är nu..”
Jag satte mig på huk vid hennes vagn. Det här fick ta tiden kände jag.
”..och jag vill vara en glad och bra mamma till dig..”
Då tittade hon på mig med sina mörka, kloka ögon en stund innan hon lutade sig fram och gav mig en puss rakt på munnen. Sen var det avklarat.
För henne var det inget konstigt. Och det är därför jag skriver om det här, nu. För det är inget konstigt.
Jag har en depression.
”Kemisk depression” kallade doktorn det. I korta drag (väldigt korta) är det hjärnans signalsubstanser som är i obalans. (Jag ska ta reda på mer om detta och återkomma om det)
Det förklarar så mycket i mitt liv! Äntligen blev jag tagen på allvar. När jag gråtande ringde vårdcentralen och sa ”jag orkar inte mer” så sa hon att jag skulle få komma till ”den bästa doktorn inom detta” och ja, hon var bra. Jag pratade i 10 minuter, sen kunde hon sätta fingret på hur jag är exakt. Hur jag reagerar på vissa situationer. Som hon känt mig hela mitt liv.
Så skrev hon ut medicin. Och jag grät.
”Varför gråter du Jessica?”
”Jag vet inte”
*tystnad*
”För jag ville klara mig utan tabletter.. ”
”Du kommer att bli bra Jessica, du behöver inte gråta”
”Det blir bra..”
”Ja, det blir bra.”
Och när jag kom hem höll Sebastian om mig. Länge och hårt. Och jag fick gråta. Jag tror att han också tyckte det var skönt att äntligen få veta vad som varit fel. Mina humörsvängningar har inte berott på honom.
Nu har jag ätit mina tabletter i 1 månad och väntar på att bli kallad på mitt första ”samtal”. Det tar ca 4-6 veckor innan kroppen vant sig, och den senaste veckan har varit grymt tuff. Känslan av att jag bara gör fel, att jag är en värdelös mamma och flickvän, har stundtals varit övermäktig och jag har inte kunnat kontrollera tårarna varje gång. Men mer och mer känner jag att jag börjar återfå kontrollen och då främst över panik-och ångestkänslorna, över hjärtklappningarna och strypgreppet om halsen som gör att jag får så svårt att andas.
Men det är inte bara pga tabletterna, det kan jag säga direkt. Jag har en fantastisk pojkvän som, (även om han tappar humöret på mig ibland), finns där. Mer förstående pojkvän kan jag inte önska mig och min familj försöker förstå. Mina vänner, ingen nämnd ingen glömd, finns bara ett sms bort, med peppande ord, vägledande ord, avledande ord. Det är en fantastisk känsla att inse detta. Ni är alla helt underbara.
Jag älskar Er.
All this time I’ve been afraid That you would see through me That beneath the tricks and traits There would be nothing to love
Idag insåg jag att jag hanterar det här att längta, mycket bättre när längtan har ”ett slut”. Så kanske Ni också är? Jag menar, nu t ex när Kärleken är borta och bevakar USM steg 5, och Alli är hemma hos sin pappa, känns ändå kvällen helt ok. Jag sitter här med ett glas cola och lite godis, framför datorn. Och det känns helt ok. För jag vet att den här längtan har ett slut.
Jag påstår inte på något sätt att det inte känns alls. För det gör det. Det känns. Att inte ha Alli hemma hos mig gör ont. Men att veta att hon kommer hem imorgon och att veta att Kärleken kommer hem till mig ikväll och sover, efter en lång dag ifrån varandra, gör att jag känner mig smått pirrig av förväntan istället, att jag inte gräver ner mig i sorgliga playlists och gråter mig till sömns, för att jag känner mig ensammast i hela världen.
En känslostorm. 