Idag var det Söndag. Inte bara vilken söndag som helst utan Lämna-Alli-hos-sin-pappa-söndag. En sådan söndag tar sig i uttryck på flera sätt:
1. Vi blir mer osams.
2. eh.. Se punkt 1.
Det är så tydligt att det hör ihop med lämningen att det (nästan) inte går att bli arg heller. För samtidigt som det testas, som gränser pushas så till den milda grad, så är det mer kramigt, mer mammigt än vanligt.
Det som gör mig mest ledsen är bara att det ska behöva bli en dag som, iallafall jag, minns som just en bråk-dag.
Nåväl.
När jag så hade lämnat henne hos sin pappa var det dags att ta sig hemåt. Vi hade redan hört åskan mullra långt bort men jag tror jag förträngde den för jag bestämde mig att inte vänta de där 10 minutrarna på bussen utan för att gå hem. BRA idé. Not. Med lite mer än halvvägs hem öppnade sig himlen över mig. På 5 minuter hade jag inte en torr fläck på hela kroppen. Jag var blöt ända in på huden..
Bild jag fick från Sebbe med texten ”Det regnar typ ute nu”. Joråsåatteh… I was there.. ^^
När jag började närma mig hemmet, började jag dessutom frysa. Massor. Kliver dyngsur in i hallen… och möts av romantisk musik spelandes på hög volym och att jag hör hur badkaret fylls upp.
Kliver in i ett nedsläckt badrum, och möts av levande ljus, ett varmt skumbad och såklart: en varm famn. Helt fantastiskt. Han är fantastisk. Jag är lycklig.
Jag kan inte minnas att någon gjort så många romantiska saker för mig förut. Jag tar varje litet tillfälle han gör för mig och gömmer dem i mitt hjärta. Inte för alltid. Nej, nej. Utan för att ta fram när vardagen bryskt knackar på dörren och säger ”HEJ! Nu är det dags för magsjuka, sömnlösa nätter och stress på jobbet.” Då ska jag ta fram dessa fina små saker och titta på dem. När irritationen på varandra nästan kokar över. ”Måste han ALLTID sitta vid datorn ELLÄÄRR” Ja. Ni vet säkert vad jag menar. Då.
Hur gengäldade jag honom för detta nu då? Jo, jag fick honom att genomlida hela Moulin Rouge.
Sån är jag.
Nu ska det sovas.
God natt.
En känslostorm. 