Det måste vara oerhört svårt att leva med någon som lider av depression. Dvs mig. Jag är inte lätt. Det ska Gudarna veta! Och nu är det ju värre än någonsin.
Att vara partner när den andra faller, att ta emot, gång på gång. Torka tårar. Vara stark. Att förstå.
Att förstå måste vara det svåraste.
Att förstå det bottenlösa djupet. Håglösheten. Svartheten. Det går inte. Det går inte att förstå om man inte varit där själv. It takes one to know one. Men jag vet att du kämpar älskling. Vi kämpar. Det är du och jag.
Var hos doktorn igår och blev sjukskriven 2 veckor pga vad han bedömde det som ”svår depression” enligt MADRS skattningsinstrument.
MADRS står för Montgomery Åsberg Depression Rating Scale, och består av 9 frågor där man kan få mellan 0 till 6 poäng (så teoretiskt kan man ha mellan 0-54 poäng totalt. Ju högre poäng desto mer deprimerad). Instrumentet är mycket väl studerat och används i många vetenskapliga utvärderingar av depression världen över. Formuläret innehåller en rad påståenden om hur man kan må i olika avseenden. Påståendena uttrycker olika grader av obehag, från frånvaro av obehag till maximalt uttalat obehag.
Som ni kanske kan förstå så fick jag högt resultat. Dessutom beslutade vi att jag ska prova en annan anti-depressiv medicin och han skrev även ut en remiss till psykologen…
Vi var sena till dagis just denna dag och plötsligt kom den. Frågan jag har förberett mig på, men som jag ändå inte hade något riktigt bra svar på.
Jag svarade lite luddigt att det fattas något inom mig, som gör att jag blir väldigt ledsen i många dagar, även fast jag inte har något att vara ledsen över, eller att jag blir väldigt arg fast jag inte behöver bli så jättearg. Som tur är så sa ju då doktorn till mig att man inte behöver må så, att man kan äta medicin för att bli glad igen.
”och man vill ju vara glad, eller hur?”
”Ja. Som du är nu?”
”Ja, precis. Som jag är nu..”
Jag satte mig på huk vid hennes vagn. Det här fick ta tiden kände jag.
”..och jag vill vara en glad och bra mamma till dig..”
Då tittade hon på mig med sina mörka, kloka ögon en stund innan hon lutade sig fram och gav mig en puss rakt på munnen. Sen var det avklarat.
För henne var det inget konstigt. Och det är därför jag skriver om det här, nu. För det är inget konstigt.
Jag har en depression.
”Kemisk depression” kallade doktorn det. I korta drag (väldigt korta) är det hjärnans signalsubstanser som är i obalans. (Jag ska ta reda på mer om detta och återkomma om det)
Det förklarar så mycket i mitt liv! Äntligen blev jag tagen på allvar. När jag gråtande ringde vårdcentralen och sa ”jag orkar inte mer” så sa hon att jag skulle få komma till ”den bästa doktorn inom detta” och ja, hon var bra. Jag pratade i 10 minuter, sen kunde hon sätta fingret på hur jag är exakt. Hur jag reagerar på vissa situationer. Som hon känt mig hela mitt liv.
Så skrev hon ut medicin. Och jag grät.
”Varför gråter du Jessica?”
”Jag vet inte”
*tystnad*
”För jag ville klara mig utan tabletter.. ”
”Du kommer att bli bra Jessica, du behöver inte gråta”
”Det blir bra..”
”Ja, det blir bra.”
Och när jag kom hem höll Sebastian om mig. Länge och hårt. Och jag fick gråta. Jag tror att han också tyckte det var skönt att äntligen få veta vad som varit fel. Mina humörsvängningar har inte berott på honom.
Nu har jag ätit mina tabletter i 1 månad och väntar på att bli kallad på mitt första ”samtal”. Det tar ca 4-6 veckor innan kroppen vant sig, och den senaste veckan har varit grymt tuff. Känslan av att jag bara gör fel, att jag är en värdelös mamma och flickvän, har stundtals varit övermäktig och jag har inte kunnat kontrollera tårarna varje gång. Men mer och mer känner jag att jag börjar återfå kontrollen och då främst över panik-och ångestkänslorna, över hjärtklappningarna och strypgreppet om halsen som gör att jag får så svårt att andas.
Men det är inte bara pga tabletterna, det kan jag säga direkt. Jag har en fantastisk pojkvän som, (även om han tappar humöret på mig ibland), finns där. Mer förstående pojkvän kan jag inte önska mig och min familj försöker förstå. Mina vänner, ingen nämnd ingen glömd, finns bara ett sms bort, med peppande ord, vägledande ord, avledande ord. Det är en fantastisk känsla att inse detta. Ni är alla helt underbara.
Jag älskar Er.
All this time I’ve been afraid That you would see through me That beneath the tricks and traits There would be nothing to love
Så här kan vi ju inte ha det! *bitchslapar mig själv*
Regrets collect like old friends Here to relive your darkest moments I can see no way, I can see no way And all of the ghouls come out to play
And every demon wants his pound of flesh But I like to keep some things to myself I like to keep my issues strong It’s always darkest before the dawn
And I’ve been a fool and I’ve been blind I can never leave the past behind I can see no way, I can see no way I’m always dragging that horse around
And our love is pastured such a mournful sound Tonight I’m gonna bury that horse in the ground So I like to keep my issues strong But it’s always darkest before the dawn
Shake it out, shake it out, shake it out, shake it out, Shake it out, shake it out, shake it out, shake it out,
And it’s hard to dance with a devil on your back So shake him off
I am done with my graceless heart So tonight I’m gonna cut it out and then restart Cause I like to keep my issues strong It’s always darkest before the dawn
Shake it out, shake it out, shake it out, shake it out, Shake it out, shake it out, shake it out, shake it out,
And it’s hard to dance with a devil on your back So shake him off,
And given half the chance would I take any of it back It’s a final mess but it’s left me so empty It’s always darkest before the dawn
And I’m damned if I do and I’m damned if I don’t So here’s to drinks in the dark at the end of my road And I’m ready to suffer and I’m ready to hope It’s a shot in the dark and right at my throat Cause looking for heaven, for the devil in me Looking for heaven, for the devil in me Well what the hell I’m gonna let it happen to me
Shake it out, shake it out, shake it out, shake it out, Shake it out, shake it out, shake it out, shake it out,
And it’s hard to dance with a devil on your back So shake him off,
Shake it out, shake it out, shake it out, shake it out, Shake it out, shake it out, shake it out, shake it out,
And it’s hard to dance with a devil on your back So shake him off!
Alltså. Jag lider ju av PMS. Ganska.. svår pms ibland. Det är då jag blir så här nedstämd som jag varit de senaste dagarna.. Jag ser tillbaka på mina inlägg på olika ställen och ser ju mönstret.
Jag borde ju ha någon sorts censur när det är dags. Blogger borde vägra låta mig komma in, spotify borde låsa mina playlists med Melissa Horn och Winnerbäck, Twitter borde låsa kontot.
För när det är över, då kan jag se tillbaka och känna ”varför kände jag så här? Så är det ju inte?” Jag ÄR ju egentligen en glad och sprallig tjej. Fräck. Glimten i ögat. Ett leende på läpparna för det mesta.
Eller är jag?
Värst blir det ju när jag är trött och har ätit dåligt. Det vet jag ju. Ändå stannar jag uppe till 1 på natten, går upp kl 6 (nåja. klockan 6:30 ialla fall) och gör.. ja .. ingenting. Förutom ältar. Och ältar.. och ältar lite till. Och när tröttheten slår till så kickar sockersuget in. Och den onda spiralen är startad.
Nåja. Det var bara en liten förklaring. För vem, detvet jag egentligen inte. För Er som läser? För alla mina vänner som får stå ut?
För mig?
The Ark – Stay with me
All this time I’ve been afraid That you would see through me That beneath the tricks and traits There would be nothing to love
idag är en såndär riktig mysdag. Då man ska gå omkring hemma i sina utslitna raggisar, en tjock skön tröja och dricka kaffe varvat med te hela dagen. Kramas med någon under ett täcke i soffan och glo på film. Kanske somna till en stund. Sen vakna och fortsätta titta på film.
Och kramas. Och dricka mer kaffe. Och beställa hem pizza.
Fast det lär inte hända. Jobb idag. Det är ju faktiskt bara fredag. (haha. Och nej, för att stilla eventuella nyfikna, det lär inte hända någon annan dag heller.. Eller??)
Men det skulle vara den perfekta sysselsättningen för idag.
En känslostorm. 