Jag snubblade in på en blogg idag. En vit och rosa blogg med små hjärtan och bilder på kläder i headern. Och jag tänkte: Åh, inte en sån här blogg. (Hej fördomar!) Dessutom var rubriken ”Min drömkropp”. Jag läste inte först, men av någon anledning lät jag fönstret vara öppet. Sen bara.. läste jag. Och vilket bra inlägg det var!
När jag kom till avsnittet om hennes mage fick jag tårar i ögonen. Fy vad jag är orättvis mot min kropp. Den är ju egentligen helt fantastisk! Och min mage. Oj, vad den har fått tagit emot mycket hårda ord, vad många tårar som har blivit fällda pga den. För vad? För att den blev slapp och lite hängig efter att jag burit ett barn i ca 9 månader? För att den blivit randig av bristningar pga att det växte en välskapt liten tjej där i? I 40 veckor och 6 dagar såg den till att skydda den lilla människa som skulle bli mitt allt. Den såg till att hon fick mat i sig, värme runt sig, ja, den var en helt ny människas hem. Och jag har hatat den? Det rimmar ganska illa, eller hur?
Från och med nu ska jag börja tänka snällare om min kropp, om min mage. Den är bra som den är. Den duger. Jag duger. Det får duga så.
En känslostorm. 