Inget konstigt alls.

Varför äter du medicin, mamma?

Vi var sena till dagis just denna dag och plötsligt kom den. Frågan jag har förberett mig på, men som jag ändå inte hade något riktigt bra svar på.

Jag svarade lite luddigt att det fattas något inom mig, som gör att jag blir väldigt ledsen i många dagar, även fast jag inte har något att vara ledsen över, eller att jag blir väldigt arg fast jag inte behöver bli så jättearg. Som tur är så sa ju då doktorn till mig att man inte behöver må så, att man kan äta medicin för att bli glad igen.

”och man vill ju vara glad, eller hur?”

”Ja. Som du är nu?”

”Ja, precis. Som jag är nu..”

Jag satte mig på huk vid hennes vagn. Det här fick ta tiden kände jag.

”..och jag vill vara en glad och bra mamma till dig..” 

Då tittade hon på mig med sina mörka, kloka ögon en stund innan hon lutade sig fram och gav mig en puss rakt på munnen. Sen var det avklarat.

För henne var det inget konstigt. Och det är därför jag skriver om det här, nu. För det är inget konstigt.

Jag har en depression.

”Kemisk depression” kallade doktorn det. I korta drag (väldigt korta) är det hjärnans signalsubstanser som är i obalans. (Jag ska ta reda på mer om detta och återkomma om det)

Det förklarar så mycket i mitt liv! Äntligen blev jag tagen på allvar. När jag gråtande ringde vårdcentralen och sa ”jag orkar inte mer” så sa hon att jag skulle få komma till ”den bästa doktorn inom detta” och ja, hon var bra. Jag pratade i 10 minuter, sen kunde hon sätta fingret på hur jag är exakt. Hur jag reagerar på vissa situationer. Som hon känt mig hela mitt liv.

Så skrev hon ut medicin. Och jag grät.

”Varför gråter du Jessica?”

”Jag vet inte”

*tystnad*

”För jag ville klara mig utan tabletter.. ”

”Du kommer att bli bra Jessica, du behöver inte gråta”

”Det blir bra..”

”Ja, det blir bra.”

Och när jag kom hem höll Sebastian om mig. Länge och hårt. Och jag fick gråta. Jag tror att han också tyckte det var skönt att äntligen få veta vad som varit fel. Mina humörsvängningar har inte berott på honom.

Nu har jag ätit mina tabletter i 1 månad och väntar på att bli kallad på mitt första ”samtal”. Det tar ca 4-6 veckor innan kroppen vant sig, och den senaste veckan har varit grymt tuff. Känslan av att jag bara gör fel, att jag är en värdelös mamma och flickvän, har stundtals varit övermäktig och jag har inte kunnat kontrollera tårarna varje gång. Men mer och mer känner jag att jag börjar återfå kontrollen och då främst över panik-och ångestkänslorna, över hjärtklappningarna och strypgreppet om halsen som gör att jag får så svårt att andas.

Men det är inte bara pga tabletterna, det kan jag säga direkt. Jag har en fantastisk pojkvän som, (även om han tappar humöret på mig ibland), finns där. Mer förstående pojkvän kan jag inte önska mig och min familj försöker förstå. Mina vänner, ingen nämnd ingen glömd, finns bara ett sms bort, med peppande ord, vägledande ord, avledande ord. Det är en fantastisk känsla att inse detta. Ni är alla helt underbara.

Jag älskar Er.

 

All this time I’ve been afraid
That you would see through me
That beneath the tricks and traits
There would be nothing to love

 

Sweet sunday.

Idag var det Söndag. Inte bara vilken söndag som helst utan Lämna-Alli-hos-sin-pappa-söndag. En sådan söndag tar sig i uttryck på flera sätt:

1. Vi blir mer osams.

2. eh.. Se punkt 1.

Det är så tydligt att det hör ihop med lämningen att det (nästan) inte går att bli arg heller. För samtidigt som det testas, som gränser pushas så till den milda grad, så är det mer kramigt, mer mammigt än vanligt.

Det som gör mig mest ledsen är bara att det ska behöva bli en dag som, iallafall jag, minns som just en bråk-dag.

Nåväl.

När jag så hade lämnat henne hos sin pappa var det dags att ta sig hemåt. Vi hade redan hört åskan mullra långt bort men jag tror jag förträngde den för jag bestämde mig att inte vänta de där 10 minutrarna på bussen utan för att gå hem. BRA idé. Not. Med lite mer än halvvägs hem öppnade sig himlen över mig. På 5 minuter hade jag inte en torr fläck på hela kroppen. Jag var blöt ända in på huden..

Bild jag fick från Sebbe med texten ”Det regnar typ ute nu”. Joråsåatteh… I was there.. ^^

När jag började närma mig hemmet, började jag dessutom frysa. Massor. Kliver dyngsur in i hallen… och möts av romantisk musik spelandes på hög volym och att jag hör hur badkaret fylls upp.

Kliver in i ett nedsläckt badrum, och möts av levande ljus, ett varmt skumbad och såklart: en varm famn. Helt fantastiskt. Han är fantastisk. Jag är lycklig.

Jag kan inte minnas att någon gjort så många romantiska saker för mig förut. Jag tar varje litet tillfälle han gör för mig och gömmer dem i mitt hjärta. Inte för alltid. Nej, nej. Utan för att ta fram när vardagen bryskt knackar på dörren och säger ”HEJ! Nu är det dags för magsjuka, sömnlösa nätter och stress på jobbet.” Då ska jag ta fram dessa fina små saker och titta på dem. När irritationen på varandra nästan kokar över. ”Måste han ALLTID sitta vid datorn ELLÄÄRR”  Ja. Ni vet säkert vad jag menar. Då. 

Hur gengäldade jag honom för detta nu då? Jo, jag fick honom att genomlida hela Moulin Rouge.

Sån är jag.

Nu ska det sovas.

God natt.

Blogga om det!

Ja, det är vad Sebbe sagt om precis allt idag. Ja.. då gör  jag väl det då.

Sitter i soffan under min nya filt (”Blogga om det!”) och njuter efter en helt fantastisk eftermiddag. Så vad gjorde vi då? Inget speciellt egentligen. Vi tog oss ut till Tuna Park (”Blogga om det!”), handlade på Apoteket (”Blogga om det!”), strosade lite. Och det var så himla mysigt!

Att jag fick den bästa komplimang av dem alla av en kvinna när vi åt på MAX gör ju inte dagen sämre om man säger så.

Kvinnan, till Alli: Vad lik du är din mamma! För visst är det din mamma?

Alli: jaaa… 

Kvinnan: Ja, det kunde ju varit din syster med! 

Sebbe: Det DÄR måste du blogga om!

Jo jag tackar! Det ska jag leva på resten av veckan! ^^

Nu väntar jag bara på att Alli ska somna, sen blir det dusch och kanske lite mys framför en film. Har ju trots allt köpt en ny filt som sagt. Den måste ju invigas!

Så! Nu har jag bloggat om det.

God kväll.